Ella och jag införde för en vecka sedan en ny tradition: historiestund. Denna stund utspelar sig i min säng. Vi kurar ner oss och berättar var sin historia, fritt från fantasin. Ingen förberedelse, ingen research, totalt utlämnade är vi. Jag var först ut. Prestationsångesten ville hälsa på. Men när jag tittade in i Ellas ögon blev jag lögn. Min handlade om en liten liten gumma som bodde i ett litet litet hus som en dag fick ett litet litet brev i sin lilla lilla brevlåda. I det lilla lilla brevet stod det att den lilla lilla gumman var bjuden på ett litet litet kalas. Slut.
Ella jublade, grät, ringde till Horace Engdal och sa ”en stjärna är född!!! Trilla af pinn så hon får gå med i akademien!!!”, typ.
Sedan var det Ellas tur. Med ögon som glittrade, inlevelse och intensitet i den späda rösten började hon viskandes: ”det var en gång en liten liten gumma som bodde i ett litet litet hus…” den var magnifik. En riktig klassiker.
Varje gång vi nu ses har vi historiestund. Varje historia handlar om den lilla lilla gumman.
Puss och rabarberkräm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar